Egentligen har jag massor att berätta men någonstans kan jag inte riktigt formulera mig. Jag har inte riktigt distansen till allt ännu men är ändå ivrig och vill berätta. Jag har ju börjat läsa igen och denna gången känns det på riktigt. Jag har verkligen samlat mig för detta, byggt upp främst modet. Jag är väldigt självkritisk när det gäller min studieförmåga. Jag har alltid varit oerhört bra på att sänka mig själv i olika sammanhang. Men det är dags att jag slutar med det.
Sen har mycket av min rädsla legat kring hanteringen av mina misslyckande. Det hanterar jag inte bra och det måste jag jobba med.
Rom byggdes inte på en dag och det lär inte mitt förhållande till det göra heller men att jag aktivt jobbar med det känns som en bra start.
Annars är allt som vanligt, att komma tillbaka till rutiner i veckorna känns skönt och kan jag hålla mina studietider så kan jag få helgerna fria och kvällarna någorlunda okej. Tröttheten är värst, slaget i ansiktet mellan 15-17. Men kommer jag förbi det så går det bra. Det är ju inledningsvis som värst. Jag kommer ju in i det med tiden så det är ju bara att invänta det!
Tills vidare!
Det känns som hela du är på riktigt Maria :). Kan inte låta bli att dela din stolthet fast att den är din egen och ingen annans. Men jag kan känna precis hur du känner, när man liksom blir klar över hur man fungerar, vad som är ens styrkor och vad som är ens svagheter. Den dan man kan se de saker man måste jobba med hos sig själv då är man i full symbios med sig själv. Att vara ödmjuk både mot sig själv och andra är en gåva som man skall bevara. Kram på dig fina Maria och lycka till med pluggandet:)))
SvaraRadera