En inre konflikt

Jag kämpar vissa dagar med en inre konflikt, som säkert så många andra med gör. Dess innebörd kan ju variera men för mig handlar det om detta. Jag började träna för att uppnå ett hälsosammare liv, jag vill orka mer för mitt barn, jag vill kunna gör saker när jag blir gammal, jag vill vara frisk länge. Jag vill inte få en sjukdom om 30 år som jag orsakat själv eller som jag vet att jag kunnat förhindra. Det är den främsta orsaken till att jag ville börja röra på mig! Omedveten bubblade det någon föreställning om att när jag väl börjat träna ska jag se ut som jag gjorde när jag var tonåring, med hårt arbete och uppoffringar såklart. Nu när jag är inne i det inser jag att jag inte vill leva så. Jag vill träna, och hålla igång för det skänker mig så mycket. Jag blir pigg, det blir en drog. Den senaste tiden nu när Maja har varit sjuk har jag inte tränat så mycket. Då blir det tvärtom, man drar sig för att gå till gymmet. Jag måste bara komma ur det. Jag måste asa mig iväg. Om inte till gymmet så som igår jag sprang i Mellanhedsparken och hade egen gymnastik på gräset! Det var underbart, varmt och skönt och jag riktigt njöt! Jag fastnar ibland i ett tänkt som jag inte trivs i. Jag har alltid haft bra självförtroende. Aldrig brytt mig så mycket för jag vet att jag älskar mig själv oavsett. Sen såklart så svackar det vissa dagar när andra saker i min omgivning kanske inte är 100. Men ibland så tror jag att jag blir så hemmablind och börjar tänka i för mig ovanliga banor. Jag snöar in på saker jag innan aldrig brytt mig om. Dumma tankar att jag behöver vara smal, fit, platt mage.. men varför måste jag det? Jag vill ju bara må bra. All denna stress över att inte få äta det och det att jag måste träna så här mycket tänk nu på det bla bla bla.. allt det gör mig olycklig. Jag grät pga jag låtit mina tankar vandra så långt ifrån vad som alltid definierat mig. Hur kan jag göra så mot mig själv? Jag vill endast vara lycklig det är det enda jag strävar efter. Men inte till vilket pris som helst. Där sätter jag stopp. Det är svårt att formulera mina känslor. Mina tankar bara yr runt i huvudet. En massa hemska tankar som bara tar upp en massa plats, skapar ångest och skänker nedstämdhet.
NEJ, nu är det slut. Jag tänker nu göra som jag vill. Och hålla mig till det, inte backa. Inte låta min dumma hjärna rota sig i andra icke mina tankar.
Jag tror inte jag är ensam om att känna ett behov av att göra detta för andra. Ibland känns det som att jag tror andra vill att jag ska va på ett sätt och därför strävar man dit.

Det ska inte handla om kg och kcal utan om en inre harmoni med dig själv. För annars kommer man nog aldrig vara nöjd. Detta vet jag, detta har jag levt efter. Varför jag blivit så annorlunda vet jag inte. Men det är slut på det nu iallafall!
Jag älskar mig själv. Jag måste börja vara snällare mot mig själv, det var därför jag ville börja röra på mig från första början.