We are broken

Vi är trasiga, sorgen har än en gång fått fäste hos oss. Denna förbannade döden kommer och går hos oss som den bodde här. Förbannade skit. Vi vill inte ha dig.

Min mormor dog i fredags, hon somnade in någon gång på natten i vad jag hoppas var ett fridfullt ögonblick. Hennes sorg efter morfars bortgång blev väl för mycket för henne. Att hon slutat äta visste vi, att hon endast åt när vi bjöd henne på mat. Att hon bryter handen och tvingas gå med smärta i flera veckor hjälpte nog inte heller. När hon säger till min mamma att hon inte vill leva längre så insåg vi kanske djupet av hennes tillstånd. Men mamma fick henne iallafall att börja ta tabletter mot ångesten och sömnsvårigheterna. Det var då, men när tabletterna tog slut i måndags förra veckan blev mormors liv till ett levande helvete. Fyra dagar senare somnade hon in för gott, hon dog av hjärtesorg.

För mig är det inte jättesvårt att förstå att en människa kan sakna en annan så mycket. Inte iallafall min mormor för mormor och morfars liv tillsammans var fyllt av så mycket glädje, äventyr och passion. Så att när en lämnar in så förstår jag att den andre gör det med.

Men jag tycker så synd om min mamma. Hennes mamma finns inte länge, den människa hon alltid kunnat förlita sig på, den som alltid älskat henne oavsett, den som varit stolt över hennes stora som små bedrifter. Nu ska min mamma leva resten av sitt liv utan sin mamma. Jag vet att det är livets gång men när det väl sker så blir man så häpnad över alla känslor som uppstår. Jag har alltid kunnat säga att "jag ska hem till mormor" eller "min mormor gör si och så". Nu måste jag acceptera att hon inte finns längre. Jag har inte längre min mormor och morfar i livet och det är en stor sorg. Dem har betytt oerhört mycket för mig och jag har onekligen skapat unika band med mina morföräldrar som jag nu står och ser på hur de dras isönder, slutar att existera. Iallafall på denna jordliga nivå, tror att vi alla ses en dag när vi med dör men förhoppningsvis är det många år tills dess. Jag pratar ofta med min morfar i himlen och så att en dag få samma naturliga känsla med mormor tror jag kommer men jag är fortfarande i chock. Jag har knappt accepterat att hon är död, det är extremt overkligt. Min underbara lilla mormor som älskade oss alla så mycket, finns inte mer. Jag ser fortfarande henne i livet när jag blundar, hon busar med Maja hemma hos mamma och Jan.

Maja kommer väl minnas delar tror jag. Hon pussar ofta fotot på morfar och vinkar så jag tror nog att hon kommer minnas delar om inte iallafall en viss känsla av sin gamlamormor.

Sorgen över att mormor aldrig kommer träffa mina och Karns framtida barn eller Tessans barn, sorg över att mormor aldrig fick se mig och Karn gifta oss. Tror anledningen till att jag mår så dåligt är för jag haft en jättenära relation med mormor, många har kanske inte samma djupa kontakt med sin mormor men det har jag verkligen haft. Det smärtar något förståeligt och jag kan inte ens börja ana hur min mamma mår.

Jag tänker även på framtiden och att jag en dag ska behöva känna sorg över min egen mamma. Jag inser ganska snabbt att den största sorgen ligger i framtiden, där man kanske kommer förlora sin make eller om han förlorar mig först. Det smärtar men jag kan snabbt lugna mina känslor och förstår att det inte är nu. Inte än. Massa sorg väntar men man får ta en dag i taget. Vi bygger vårt liv nu och den enda vandringen vi egentligen gör är väl vandringen mot döden. Det enda säkra i livet. Men att man fyller på med underbara saker längs vägen gör alla motgångar lättare att hantera och ger en energi att fortsätta.

Så jag mår inte så bra, det kommer nog ta tid innan min själ är läkt men jag kommer återhämta mig. Det gör jag alltid för jag är stark. Vi är starka.

Min älskade lilla mamma, du är stark. Du är min förebild. Du är fantastisk!