Snart är det inte år 2010 längre, snart är det helt plötsligt ett nytt år och inte samma år som när min mormor och morfar levde. Dem kommer aldrig få uppleva 2011. Jag tycker det är oerhört jobbigt att tiden går, jag vill att det ska vara en tid då min mormor lever. Jag vill bara se bakåt, kan inte acceptera det utan blir hysterisk ledsen när allt blir påtagligt. När det blir sådär alldeles självklart att mormor är död. Även tankarna kring Inger blir jättekraftiga och jag blir alldeles förtvivlad. Det enda jag tycks ha tagit med någonlunda ro är gamlamormor och morfar bortgång. Jag tror jag måste ha hjälp med att acceptera, men hur då? Jag förstår ingenting, hur kan jag vara så fast?
Meningen är väl att man ska vara acceptera det, eller...?
Tror nog att du kan släppa gammelmormor på grund av att hon faktiskt var jättegammal och hade levt sitt liv, Morfar var sjuk och då hade du ju i alla fall din mormor kvar. Att du har svårare att acceptera Ingers död har nog att göra med att hon fortfarande var ganska ung och drabbades av cancer, sådant är alltid orättvist. och din mormors död kom nog som en chock för dig för där var du inte förvarnad och då är det svårare att acceptera. Att mista fyra viktiga personer under ett år är inte normalt Maria så att du blir förtvivlad emellanåt är inte konstigt. Jag är i alla fall glad att du kan tala om hur du känner så vi andra som finns runt dig kan få dig att se klarare på situationen så du inte tror att det är nåt fel på dig för det är det inte. du har "bara" drabbats extra hårt av livets törnar under kort tid. Och sen stressen med skolan och allt annat som du vill hinna med gör inte saken bättre. Men jag tror att om man bara vet vad det är som gör att man mår som man gör så är hälften vunnet och resten kommer inom sinom tid. Låt sorgen få ta tid och gråt när du behöver så kommer du att må mycket bättre så småningom.Extra många och långa kramar till dig lilla Maria. Ann
SvaraRaderaANN!
SvaraRaderaDu är fantastiskt! Dina visdomsord är superstöttande och energigivande. Mycket av det du skriver vet jag redan men ibland behöver man bekräftelsen. Kram på dej!