Det är så fruktansvärt svårt. Jag kan inte acceptera att mormor är borta, jag har tydligen inte kommit så långt med mitt sorgearbete. Att begravningen är imorgon känns overkligt, jag är inte ikapp med mig själv och det känns jobbigt. Undrar hur det kommer gå imorgon. Med morfars begravning hade jag kommer väldigt långt i min sorg och kunde lättare ställa in mitt känsloliv. Men nu känns allt så rörigt, snurrigt och ledsamt. Jag saknar min mormor, saknar hennes röst, när hon frågar hur det är med oss, hennes extrahud hon hade på händerna. Den brukade jag alltid dra i. Hennes mjuka händer, hennes skrynkliga hud. Jag saknar henne.
Jag drömmer om henne ibland, vissa nätter drömmer jag om när jag fick veta det av mamma. Dem hemska hemska sekunderna på bussen, hur jag helt tappar fokus, bara skriker och gråter. Oh my god, oh my god skriker jag om och om igen, sitter hukad på bussen med händerna på huvudet, vaggar och spänner hela min kropp, börjar hyperventilera, mår illa. Hela händelsen spelas upp i slow motion och jag sitter vid sidan om och ser allt hända. Önskar jag kunde spola tillbaka allt, göra tiden ogjord. Sen vaknar jag, kallsvettig och inser att det var en dröm, dock inte i den vanliga benämningen. Tyvärr är den sann, varje gång jag drömmer den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar