Vi hade ju lika fint väder det året som nu och det var stekande hett minns jag! Kanske det är lite varmare i år, kanske.. iallafall.. på långfredagen stod jag på alla fyra i rabatten och rensade ogräs, drog ner gammalt och gjorde riktigt fint! Väl hemma på kvällen var jag trött och slocknade ganska tidigt på kvällen. Inte visste jag då att jag skulle vakna med magont klockan 04 på morgonen till påskafton. Karn hade suttit uppe och spelat hela natten och gått in och lagt sig runt 02 men kunde inte somna för det låg en stor val bredvid honom som snarkade som in i bomben!
Första magsmärtan känns ju som molande mensvärk och jag kunde inte bara ligga i sängen utan jag gick upp, googlade lite och hoppades på att det var dags. Då hade jag gått exakt en vecka över tiden. Jag skickade iväg ett sms till mamma att det nog är igång men jag skrev till henne att jag ringer innan hon kör hit! Halv sju på morgonen ringde jag förlossningen och berättade att det var igång mest så dem skulle veta. Jag sa att jag återkommer när värkarna var igång på riktigt. Nu hade jag ont men bestämde mig för att gå in och bada. Stackars Karn har inte fått sova något nu på 24 timmar.. men samtidigt valde han själv att spela WOW fram tills två på natten! Att bada hjälpte inte alls!
Vid 9-tiden satt jag, karn och mamma och käkade frukost. Jag vankade fram och tillbaka med höfterna och åt mellan värkarna! Ägg, juice, kaffe.. jorå.. aptiten var det inget fel på!
Vi blev inskrivna på förlossningen 11,00. Nu hade jag riktigt ont och värkarna kom va 2-3:dje minut. Jag insåg nu att vi ska få barn och det kommer göra djävulskt ont på köpet! Haha! Det var ju för sent att backa ut nu ju! Jag bad om droger och fick droger! Petidin och lustgas för att vara exakt! Himlabra kul kombination, lustgasen lät mig rida på smärtvågen lite lättare och gjorde allt mycket roligare!
Sen gick allt kanske fort! 14,00 hade jag öppnat mig 3-4 cm och 15,10 var jag fullt öppen. Oxytocindroppet lyckades jag på något vis slita av mig så det kan inte varit dess förtjänst, nej, när jag väl fick morfinet slappnade jag av och då kom allt av sig själv!
Allt gjorde så fruktansvärt ont, minsta lilla positionsbyte, undersökningarna, när bm tog vattnet. Allt kändes som att dem brutalt misshandlade mitt underrede. Öm, svullen.. då krävs det kanske inte så mycket iofs!
När jag väl fick börja krysta så trodde jag som många andra tror att det skulle gå ganska snabbt. Tji fick jag! Eller ja, vanligtvis tar det kring 20 minuter säger dem, jag krystade i en timme men det kändes som en evighet. Maja skulle själv ta sig över en kant inuti mig men det gick inte utan hon låg där och guppade hela tiden! Så dem fick kalla in extra personal, en bm till, en usk, en läkare och hans läkarstudent, plus vi som redan var i salen, jag, Karn, mamma, min bm och min usk. Så nu var vi 10 med Maja. Barnmorskan som kom in var en sådan stereotypiskt tuff barnmorska, en stor, satt kvinna som arbetat i många år. Personligen en riktig förebild tyckte jag!
Hon sa:
- Vad är detta för skit? Stängde av min musik och tog min sjukhussärk, knöt den runt magen på mig sen la hon sig över mig och tryckte på min mage! Hon är galen tänkte jag! Så sa hon:
-Så, Maria. Nu krystar du ordentligt när nästa värk kommer!
Men inget hjälpte, Maja ville inte guppa över.
Läkarna sa att om hon inte kommer med nästa värk så måste dem ta henne med sugklocka men det ville jag absolut inte utan när nästa värk kom så tog jag i för kung och fosterland och alla hjälptes åt, den burdusa barnmorskan hängde på mig mage och skrek, Karn och mamma höll varsin arm på mig och vi alla kämpade på! Alla som fått barn vet hur man kan ta i ännu mer fast man redan tycker man tar i så gott man kan.. ni vet den där känslan av ultimata som kommer. Extra adrenalin eller något.. det där jävlarenamma man har i sig! Iallafall så fungerade det för i den värken så kom hon, klockan 16,40 den 11 april 2009. I det ögonblicket ändrades mitt liv, jag blev mamma! Karn blev pappa, vi blev föräldrar till världens bästa Maja!
Hon sa inte ett ljud, dem la henne vid mitt bröst och hon öppnade sina stora ögon och bara tittade på mig. Isblåa ögon som stirrade rakt in i min själ, hej sa jag och pussade henne. Jag älskar dig! Tänk att man blir så förälskad i sitt barn när det är alldeles nyfött, det är magiskt!
Sen bajsade hon ner hela mig men det var så skoj för då sa bm att vi inte behöver kolla om hennes rumpa är okej eftersom hon så fint demonstrerade det nyss!
Nu två år senare sitter man här och går igenom händelsen i huvudet. Det är alldeles magiskt hur väl man minns dem små detaljer, dofter, ansikten, kommentarer. Men jag kan fan ta mig inte minnas hur ont det gjorde. Att det gör ont förstår jag, men smärtan i sig vill jag inte minnas! Det ska ju vara så och tur är väl det, för då kanske Maja inte fått några syskon!
Men en sak är jag säker på, den dagen är den bästa i mitt liv. Det största jag någonsin kommer åstadkomma och inget kan toppa den händelsen! Jag är så glad att få dela den med Karn, Maja och min mamma!
Nu ska jag äta, sen när min tvååring har vaknat ska jag, hennes pappa och hon köra ut till morfar och Lek och mysa!
Karn har lagat vår bil, han har bytt batteriet helt själv. Nu tycker kanske vissa av er att "vadå det kan väl vem som helst" men alla kan inte sånt och Karn är bättre på andra saker, andra tekniska saker och när det väl kommer till sånt här brukar han faktiskt ha tummen mitt i handen (I LOVE YOU BABE MEN SÅ ÄR DET!) Så när han kom upp och sa att han lagad bilen så sken han som en sol! Han är så duktig min karl! Jag älskar dig!
Ha en fortsatt skön dag på er och ut i solen med er!
Kramar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar