Nu när man börjat komma in i allt med arbete och dagis så inser jag en sak. Eller ja, flera saker faktiskt. Jag upptäcker att den stora prövningen med barn är inte att gå hemma med dem den första tiden. Det är en större utmaning att parera jobb med dagistider. Låta det finnas tid till allt. Det är ett helt nytt kapitel för oss nu och jag känner att jag håller på att greppa allt detta. Ställa in allt i min hjärna så jag ska kunna få allt att fungera. Jag upptäcker massor hos mig själv som jag innan inte velat erkänna och som jag nu kan arbeta mig igenom och vidare. Jag har vuxit idag. Fått känna av hur det kommer blir. Hur bra man kan lösa allt om man verkligen vill. Samtidigt som jag fortfarande har separationsångest över att lämna bort Maja på dagis inser jag att det finns eller måste finnas ytterligare en spelplan för mig. Jag är mer än Majas mamma och jag FÅR göra saker för mig själv. Någonstans under dessa 17 månader som gått tappade jag nog bort det lite. Jag har sett oss som en person. Vilket inte alltid är dåligt, jag har skapat en ovärderlig grund för Maja och mig att stå på i framtiden. Vårt band är så starkt att det aldrig kommer brytas. Det är jag stolt över. Där har jag presterat. Jag tror det är en mammas roll, det finns nog i hennes biologi.
Jag är oerhört stolt över min egna insikt och förmågan att kunna formulera det i så pass klartext som jag ändå tycker det lagts fram.
Idag har varit en tuff dag, mamma har fått hjärnhinneinflammation och varit på akuten hela dagen. Jag har jobbat och varit utom mig av oro. Hon mår bra och är hemma nu. Fått strikta order av läkaren att ENDAST vila och käka Ipren ett par dagar. Men hon skrämde mig verkligen. Min lilla underbara mamma som aldrig annars är sjuk. Usch! Nej, idag har man oroat sig. Men nu verkar allt lugnat sig. Jag är avslappnad och trött. Men på ett positivt sätt. Nöjd med mig själv och redo för nya utmaningar! Jag ska bara komma ihåg att stanna upp ibland och granska allt och fundera lite så jag är hänger med i svängarna!
Puss på er och godnatt!
Det är bra Maria att du försöker hitta lösningar istället för låsningar ;-))). Vet att du kommer att klara detta galant för du är så klarsynt över hur saker och ting är och hänger ihopa att det inte kan gå åt skogen för då är du där och rättar till det som går snett.
SvaraRaderaTråkigt med Anita men skönt att hon mår bättre. Kram till er alla, Ann