Ingentigheten.

Sätter mig i bilen. Det är dags att köra hem, men till vad? Jag mår illa, hela min kropp sparkar bakut och min själ vänder sig efter svallvågorna från mina känslor. Jag har lämnat Maja hos sin pappa och hon ska sova där inatt. Dem ska få umgås och mysa medans jag ligger här ensam och gråter. Tyger synd om mig själv och funderar på hur jag någonsin ska kunna finna mig i att vara ifrån Maja när hon ska vara hos sin pappa. Livet är fan den hårdaste piskan.. Tjugo piskrapp på ryggen- aj. Min kropp ömmar, min själ blöder. Vad är meningen med detta? Varför ska jag plågas såhär? Jag är arg på livet och jag är arg på mig själv och dig. Fast jag vet att du inte kan hjälpa det men du har skapat något svart hos mig som jag nu bär med mig överallt. Ett stort svart vakuum av ingentinghet. Kommer jag alltid bära med mig det? Syns det på mig? Ser jag ut som en människa som är märk? Jag ser världen med andra ögon med hur ser världen mig?

Jag vet att det är jobbigare idag än andra dagar, kanske för att jag var hos Karn med Maja och åt sen stack jag hem. Jag har aldrig lämnat henne på det viset innan. Karn gör det hela tiden, fyfan vad han måste må illa. Jag vet att Maja behöver lika stor del hos bägge sina föräldrar. Jag skulle aldrig tycka att varannan helg hade räckt, av egen erfarenhet vet jag att det kan skapa en mer svårsmält relation med sin förälder. Jag vill ge Maja möjligheten att RIKTIGT känna sin pappa och då behöver hon vara med honom mycket. Om det då innebär att jag träffar henne mindre så får jag ta det. Så stor är jag iallafall.

Duschat min trötta kropp, plågat mitt trötta sinne och nu ska jag försöka sova, hur det nu ska gå när hela jag är i upplösningstillstånd.
En dag i taget och en kväll i taget och en natt i taget. Det är allt jag kan göra, men ibland är bara det svårt. Ofta inte ibland. Det känns som att vi drog lotter och alla andra fick små eller stora vinster medans jag fick den största, mest avskyvärda nitlotten där finns.

Idag blev en dålig dag.
Hoppas imorgon blir en bättre.