Time can do so much

Idag är det 16 dagar sedan Karn lämnade mig. Sjukt, 16 dagar är mer än vad de flesta svenskar åker på semester, det är en halv månad. Det är en väldigt lång tid helt enkelt. Det är också tid som jag lagt mellan mig och det som hände den 4 augusti. Tid för sorg och gråt, tid för reflektion, tid för ilska, tid för acceptans. Tid som jag är så glad att jag har det bakom mig för jag mår bättre. Jag är inte ledsen längre utan har börjat uppskatta livet igen för det hade jag tappat. Dem säger att jag ska vara stark för Majas skull men det har jag inte varit. I början klarade jag inte av det, i början klarade jag inte av något. Varför måste jag behöva det? Hon har inget med vårt liv tillsammans att göra, inte den delen. Jag vill kunna vara stark för min egen skull och på så sätt finnas där för henne. Då blir jag ju samtidigt en stark och bra mamma. Jag låter mig själv vara ledsen. Jag kan inte samla på mig allt. Jag är en väldigt känslig människa och behöver ständig kontakt med med mitt känsloliv. Även om det ibland bara handlar om en reflektion som varar i några sekunder eller en halvtimme i badet alldeles ensam med mina tankar. Det gör underverk för mig.



Denna tid ensam har varit fruktansvärd, det är det fortfarande stundtals. Däremot har jag insett hur bra jag klarar mig utan Karn. Jag klarar mitt liv tillsammans med Maja alldeles kanon utan honom. Sen känns det trist när han inte finns här och får se hennes utveckling dag för dag. Jag sörjer hans tid med henne för det är det han förlorar. Maja påverkas säkerligen inte av det men det får väl tiden utvisa. Bara på dessa två veckor har det hänt så mycket med henne, hon har blivit så stor på något vis. Hon tänker en massa och formulerar meningar helt själv. Komponerar sina tankar till nästan helt rätt meningar och jag är helt paff och mäkta imponerad.



Världen kring mig stannar inte upp och låter mig ta igen mig, alla måsten finns kvar. Så därför känner jag att jag kanske inte vill må för dåligt. Jag känner att jag är så obefintligt i hela denna stora värld och det vore patetiskt om jag lät mig själv få ta alltför stor plats. Detta räcker bra om väl och jag kan nu gå vidare. Jag är stark och jag klarar mig själv. Jag har världens bästa följeslagare och eftersom jag har turen att vara hennes mamma så kommer hon följa mig överallt. Hon ger mig perspektiv på saker och jag älskar henne. Hon heter Maja och är min dotter. DET kan inget ta ifrån mig. Aldrig!



Jag vet inte om jag älskar honom längre, jag tror att jag älskar bilden av honom innan han sårade mig. Känner mig så otroligt bränd och vet inte hur jag ska kunna förlåta. Måste man förlåta en människa? Kanske inte rätt att jag känner så heller, att jag ska förlåta. vad exakt är det att förlåta? Man kan ju inte som människa hjälpa hur sina känslor är, inte heller sin brist på känslor. Men jag tycker man kan hjälpa vad man delger en annan människa. Särskilt den människa du delat dina innersta tankar och känslor med i nästan 11 år. Jag känner mig utnyttjad och lurad. Dem känslorna jobbar jag med. Jag vill bara lägga saker bakom mig. Vissa dagar är motivationen på topp, andra måste jag kämpa lite hårdare. Men jag har gett mig själv verktygen att bekämpa denna cancern. Jag ska göra uppehåll med min utbildning och börja jobba! En sak som kom fram i samband med allt är hur jag känner inför skolan just nu, det har en längre tid känt som jag studerar för alla andra skull än min egen. För min mamma, min syster, Karn, och min pappa. Känt att jag har behövt bevisa att jag kan med. Inte bara andra, utan jag också. Förstår och vet mycket väl att det är fel anledning men hur ofta gör du som du säger? Det är ibland svårt att praktisera sin egen predikan. Men nu tänker jag inte göra något för någon annan mer. Nu är det min tid, dags för mig själv. Jag har mitt sommarjobb nu och det skänker mig så mycket glädje. Tycker om mitt jobb, är glad när jag går därifrån och vill inget annat än att gå hem och hämta Maja, gå ner och leka på lekan eller hem och laga mat.. slippa all ångest kring skolan, all press som jag kände, prioritera skolan framför min dotter. Skolan har krävt mycket av mig och just nu har ingen lust att sjunka ner i den ångestdrypande stinkpöl som jag på sistone befunnit mig i. Jag är ensam med min dotter och tänker göra det jag vill. INGET annat! Kanske en dag om jag vill tar jag och läser klart mina studier OM jag vill. Jag är till hundra procent nöjd med mitt beslut och behöver ingen predikan över faktumet att jag bara har ett år kvar och att jag ska pressa mig själv igenom det etc.



Nu ska jag laga god middag till mamma och Jan som varit ute och kört motorcykel hela dagen. Dottern min får assistera i köket för det gör hon bäst, vem vet kanske det blir ett glas rödtjut med. Det är ju trots allt helg och om det är något jag är bra på så är det mys! Så då kör vi igång lördagsmyset med Adele - Someone Like You!