Det är underligt. Jag är för första gången iväg och gör något riktigt för bara mig. Åkt till Hannah i Norge och är här för att njuta och umgås. Jag tycker det är riktigt härligt, att vara med mig själv. Jag har lagt av mig min mammaroll hemma och stuckit iväg. Men jag kan inte släppa den här bittra känslan av saknad. Jag saknar både Karn och Maja så mycket. Jag vet att det är normalt men jag förstår inte hur vissa kan vara ifrån sina barn en längre tid. Mitt hjärta värker samtidigt som jag verkligen njuter av att vara ifrån dem. Det är enligt mig en underlig känsla.
Jag ligger på stranden och solar. Har verkligen all tid i världen till att rå om mig själv och tro mig det gör jag med. Men när jag blundar så ser jag bara min vackra dotter framför mig. Jag gråter lite lågmält. Men torkar snabbt undan tårarna. Jag vet nog inte än hur mycket denna resa kommer att betyda för mig och Maja. Jag har inte klippt navelsträngen och det inser jag nu. Maja är 3,5 och jag har levt på henne, andats henne och njutit av henne i stort sätt hela den tiden. Två dagar ifrån både henne och Karn kommer göra mig gott men att inte anamma dessa känslor vore oärligt mot mig själv. Jag kan bara känna hela mig om jag verkligen låter mig själv göra det. Då kan jag riktigt älska mig själv och vara en bättre medmänniska till alla andra.
Jag är mänsklig och bra är det.
Klarsynt som vanligt :))).Och precis som du säger så är det nyttigt, både att vara ifrån varandra ett par dagar och att sakna. Man liksom värdesätter mer det man har om man får perspektiv på det. Kram
SvaraRadera