Begravning

Idag är det min gamlamormors begravning. Det känns helt okej i magen nu. Känns skönt att få gå iväg och säga ett sista hejdå. Trots att jag inte gått på någon begravning någonsin och kommer att gå på två inom loppet av två veckor så känns detta hanterbart.
Sorgen är en del av livet och det är bara mer att vänta. Men för att känna sorg måste man känt kärlek och lycka så samtidigt är man glad.

Jag har alltid haft en viss fascination av andra världskriget och förintelsen och min gamlamormor kunde sitta och berätta för mig om hur det var när hon var ung med sina barn. Min mormor då och hennes systrar. Att dem var tvunga att gömma sig under vasken när det på vinterkvällarna flög in tyska bombplan över Malmö. Rädslan hon kände för ett krig och hurdan vardagen var i Sverige på den tiden. Jag satt vid hennes fötter och förundrades, ville så gärna ha varit med och fått uppleva. Konstigt nog.

När jag bjöd henne på en calzonepizza första gången. Det var allra första gången hon ens smakade en pizza och det var som att titta på ett litet barn på julafton. SÅ GOTT hon tyckte det var! Det var ju likabra att bara ge henne resten av pizzan! Den svepte hon kvickt som satan!

Aja, där var go i min gamlamormor.. hon arbetade på strumpfabrik och har varit en arbetarkvinna hela sitt liv. Hon skulle bli 97 år. Det är mäktigt. Hon har nästan fått leva ett helt sekel. Vem kan säga det? Jag hoppas själv att jag får bli så gammal och frisk.

Så nu bär det av till kyrkan. Hon är nu tillsammans med min gamlamorfar och sin ena dotter Gull. Nu har hon det bra.