Memory Lane.

Jag avskyr dig för att du lämnade mig. Trots att jag nu inte vill ha dig så är jag fortfarande arg för att du lämnade mig. Jag känner mig inte hel. Du tog en stor bit av mig, visserligen ersatt nu men ärret bränner. Varje dag påminns jag. Jag saknar dig. Hur dumt är inte det? Jag saknar en del av det livet jag levde med dig, kanske inte så konstigt. Men när allt lagt sig, sinnet öppnat sig förstår jag hur patetiskt det är att sakna dig. Du var grym. Men jag var inte felfri, absolut inte. Jag gjorde fel jag med. Det blev fel. Men det var du som lät det dö. Inte jag. Jag sträckte ut min hand. Utan att någon tog den. Iskall till människa, blottar du din själ för mig? Nej, eller? Kanske jag som inte kunde tyda dig. Var jag så fel ute? Men jag älskade dig. Alla dessa år så älskade jag dig, min vän. Du har betytt för mig. Format en del av mig. Och det är jag glad för. Men jag måste gå vidare. Jag har gått vidare, fast jag ibland hamnar på denna stigen. Detour de memory lane. Nästan 10 års vänskap. Flashbacks. Jag skrattar ofta åt mina minnen, vi hade skoj. Men gråten är sedan länge borta. Kvar vilar ett tomt mörker. Svek.