Morfar.

Min morfar är dödsjuk. Det finns ingen anledning att sugarcoat it. Läkaren sa det själv. Hans tillstånd är livshotande. Han opereras just nu i Lund. Hjärnkirurgi. Allt startade med en lunginflammation som ledde till vätska i lungorna, infektion på det och satte hans kropp i feberchock. Inatt/morse skickade de honom på en CT och upptäckte en blödning i hjärnan.

Helt apatisk, ej kontaktbar, förlamad i högra sidan av kroppen, kan ej prata (om han nu hade varit vid medvetande), just nu andas han själv. Det gjorde han inte innan.

Mormor är förkrossad, om jag är i upplösningstillstånd och bara vill att detta ska vara över så kan jag inte föreställa mig hur min mormor mår. Hennes älskade är sjuk. Hennes livskamrat.

Någonstans i bakhuvudet har man det. Den här iskalla vetskapen att detta skulle hända en dag. Att mina älskade skulle bli gamla och dassiga. Men man vill ju inte att morfar ska vara sjuk. Det känns som allt rasar ihopa. Kaos leder. 1-0.

Som vissa kanske vet är det ju inte min riktiga morfar om man säger så. Vi har samma hårfärg ja, men som jag trodde när jag var liten har jag inte ärvt det efter honom! Min mormor träffade honom när min mamma var 16 år. Så han har ju alltid varit min morfar men inte av samma kött och blod. Hans riktiga egna barn och barnbarn har aldrig funnits där eller visat något som helst intresse för varken han eller mormor.

Men nu, när min morfar ligger och kämpar för sitt liv kommer de och inkräktar. Gråter (!), falska äckliga människor, enda anledningen till deras gråt är deras egna ångest och skam. Men låt oss slippa. Sitt inte och krama om min mormor. Vafan vill ni? Ni visste ju inte ens vem vi var? Trots att vi setts, är vi så svåra att lägga på minnet? Det handlar ju bara om er pappas närmsta. Ja, vi är morfars allt. Så har det alltid varit. Vi är hans barn och barnbarn. Vi är allt ni aldrig varit.

Men detta är en tid för prövning och därför ska jag försöka att lägga detta åt sidan. Dem är inte värda det. Inte låta min energi gå till spillo. Men det är så svårt.

Detta inlägget blev mycket personligt. Kanske för privat men mina känslor ville ut.
Ibland blir det så.