Jag och Karn har varit hos morfar. När jag kom in till honom ligger han och rör sina ben. Fläktar med armarna. Hans ena öga är helt igensvullet men det andra blundar. Jag säger hej till honom och PANG! Ögat öppnade sig! Han tittade på mig! Såg att han hörde och såg mig. Jag visade honom fotona jag tagit med. Hälsade från mormor och pratade lite. Sen när jag sa att jag skulle gå ut och hämta Karn började han flexa med armarna och benen. Han började gråta, man såg hans öga vattnades och man förstod verkligen att han hör och kommunicerar med mig. Han blir alltid så känslosam, så har han alltid varit. Men detta sporrar honom, detta pushar honom att kämpa!
Jävla anamma!
Som jag grät, men nu var det glädjetårar! När Karn kom in hejade han så där på sitt sätt som han alltid gjort!
Han finns därinne! Min morfar! Han är en kämpe och han kommer tillbaka. Idag fick jag en gnista av hopp! Det kommer jag leva länge på! Nu känns det bättre igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar