Min morfar somnade in för gott i lördags och nu är han i Nangijala tillsammans med gamlamormor, Gull, Inger, Karns pappa, farmor, farbror och alla andra. Han är äntligen fri från smärtan och han har det bättre nu än när han låg som ett kolli i sängen med sladdar och slangar överallt. Det vet jag. Men.
Jag mår inte alls bra, vill inte gå ur sängen på morgonen. Vill inte sova, vill ingenting.
Jag, jag, jag.. bara jag. Men jag tänker på min mormor hela tiden. Han var hennes allt. De var head over heels inlove med varandra! Det var den typ av kärlek man får kämpa för, bägge två var gifta med barn och upptäckte med tiden att de var gifta med fel person..Men det slutade gott till sist för morfar fick sin prinsessa tillslut och ett underbart bonusbarn (min mamma) på köpet! Några år senare fick han sitt första barnbarn och hon fyllde 25 år för ett tag sen!
De fick en underbart liv tillsammans och tyvärr varade det kanske inte så länge som andras gör. De förstod varandra på en nivå som få gör, jag tror man når dit med åldern.
Morfar rådde alltid om mormor när hon kommit hem från sjukan, satte sig och frågade hur hennes dag varit. Han släppte allt annat. De gav varandra sina tabletter, klappade varandra på kinden och sa "mor" respektive "far" med sann vördnad på rösten. Alltid. I hela mitt liv har det varit så. Jag har sett de ta an nya sjukdomar, hitta en vardag i det för att börja om på nytt igen när nästa våg kommit. Det jag har sett är ett liv. Ett liv mellan två människor som älskar varandra så otroligt mycket. Jag har varit en betraktare och det är först nu jag kan förstå det.
Jag vill krama morfar en sista gång och säga hejdå men det kan jag inte.
Jag vill att mormor ska få prata med honom en sista gång. Få säga sitt farväl. Hennes.
Jag vill att mamma ska få krama honom en sista gång. Hans Lillan. Lillan.
Mamma gråter, han har ju alltid funnits där säger hon. Lika skakig på rösten som Mattis i Ronja Rövardotter. Han var en bra man min morfar, en bra pappa åt min vuxna mamma.
I 25 år har han varit min morfar och nu så ska jag bara klara mig utan en. Fy helvete. Det känns så overkligt.. men sen kommer det en sjö av känslor över mig då jag inser att det är sant. Han är verkligen borta. Så gråter jag igen, så fortsätter det om och om igen.
Men, jag är även en mamma, älskare, dotter, barnbarn, syster, vän, människa så jag måste ta mig ur detta träsk. För allas skull. Jo, det kommer vara en svår tid framöver. Fram till begravningen, sen hoppas jag på en viss acceptans från oss alla, och att kunna se framåt och framförallt på den eftertraktade våren som vi alla väntar på. Den kommer hjälpa mig något så otroligt. Sen åker vi ju till Thailand om en månad och det är en väl behövd semester från både min och Karn sida.
Vår redan lilla släkt krymper mer och mer.. men om något så står vi mer enade än någonsin.
Familj och släkt framför allt.
Lilla gumman. Vad mycket tragiskt ni gått igenom under den sista tiden, Tur ni har lilla Maja som ser till att er vardag ändå måste fungera. Hoppas verkligen thailandsresan ger er ny styrka att orka med vardagen här hemma med allt vad det innebär. Sitter här och känner tårarna bränna innanför mina ögon. Är ledsen för er skull, vet hur det känns att mista en efter en. Styrkekramar tiller alla.
SvaraRaderaTack Ann. Ja, just nu känns det som det är något personligt mot någon däruppe. Men tiden hjälper, det vet jag. Men samtidigt så kommer alla de känslorna från Inger och gmormor tillbaka nu och spär på alltsammans. Men jag är glad för att jag har Maja. hade velat va i hennes skor för hon förstår ingenting. Va skönt det varit. Men men jag är vuxen och vuxna går igenom sånt här.
SvaraRaderaVi kommer till er en dag och hälsar på.
Kram